omtanket

på det gamla året och jag är hemma för första gången på minst tre år (kommer inte ihåg längre bakåt...). Jag tror det kommer att gå bra, vi kommer att överleva. Det lugnande medlet hjälper till och jag försöker acceptera verkligheten som den ser ut just nu. Nästa år hoppas jag att det blir annorlunda. Det är ju inte bara Alice och jag som mår dåligt av det här.

Det första decenniet på det nya milleniet är avklarat och de flesta sammanfattningar verkar dystra. Visst har det hänt bra saker också?