omtanket

och som vanligt fyller jag år dagen innan. Det skulle kanske kännas konstigt om det inte vore så att jag är van, det har liksom alltid varit så. Svårt att tänka sig att man varit ett sånt där litet knyte, helt hjälplös. Ännu svårare att tänka sig att man snart är 50 år. Jag kan bara inte tro det. Man ser ju på andra människor att de blir äldre, men jag? Jag känner mig inte som 50. Fast - å andra sidan - hur känns det? Man har ju liksom aldrig varit här förut. Inte i den här kroppen i alla fall. Inte vad jag minns just nu. Att fylla år. Ett helt år. Fast man fyller det ju en dag i taget. Och en dag i taget ska nog funka, det har gått hittills.

Har det någon gång hänt att du inte överlevt nuet?